mdhamplin

det blir inget häftigt ögonblick.
utan det blir ett gammalt, ganska lame och inte roligt ögonblick.

jag växte upp i ljustorp med två helgkonstiga systrar som båda älskade hästar.
ena syster satsade stenhårt på voltige som är en slags gymnastik sport, fast på häst.
en sommar som jag minns hade vi tre eller två voltige hästar hemma hos oss på bete, jag hade en av dessa hästar som ögonsten.
eller okej, alla älskade väll honom, döds skön häst helt enkelt.
King George heter han, cool, rörde sig inte i onödan, stor som ett hus dessutom och biffig.

Jag och min bästa vän malin skulle såklart hälsa på hästarna en dag.
vi skuttade in i hagen och fram till kingen, bör tillägga att jag var barfota, likaså malin.
vi klappade pussade och drog han i manen, bara myste på.
helt plötsligt rör kingen på sig, flyttar ena hoven och ställer den på min fot.
jag minns smärtan, jag trodde tån hade trillat av, kapats av.

mali stod och slog kingen på bogen så han skulle flytta sig.
men för honom måste det varit som ett mygbett, för vad jag minns så flyttade han inte på sig på ett bra tag.
det kändes som timmar han stod på mig, jag kunde inte gråta förens han väl flyttade på sig.
efter det så gick jag aldrig in i hagen barfota när kingen var där...